Sedan januari i år har min kropp invaderats av en liten inkräktare, en stökig rackare som inte tar någon hänsyn till mig och mina vanor. Sparkas och boxas alla tider på dygnet, buffar och bökar… Gör mig ofantligt kissnödig och har även introducerat halsbrännan i mina nattliga rutiner!
Elvira har en klar åsikt om bröder: de är äckliga och slåss med knivar och svärd… Hon var inte direkt överlycklig när vi meddelade att det inte blev någon lillasyster, nu har hon fått smälta nyheten lite och har vant sig vid tanken.
Att skaffa ett tredje barn var inte direkt självklart för mig även om jag snabbt insåg att när man träffar en mycket yngre kille utan egna barn (som dessutom är extremt barn/familjekär) så har man egentligen bara två möjligheter, gå eller stanna kvar och gör ett barnförsök.
När vi väl bestämt oss för att försöka så gick det så snabbt att det sen tog mig två månader att verkligen fatta att jag var med barn. Andreas säger att jag var i chock och det stämmer nog. Jag trodde att, med min ålder och Andreas historia med testikelcancer, så skulle det ta tid OM det ens skulle fungera alls… Men inte då, 10 minuter senare så var det liksom klart. Med facit i hand så var det naturligtvis det bästa som kunde hända, jag blir ju inte yngre direkt…
