Ouppfostrade barn, gallfeber och gränslös kärlek!

Jag blir lycklig ända in i själen, nästan så ryggraden krullar sig, när jag ser andra ouppfostrade barn. Jag gottar mig i uppstudsighet, trots och dåligt bordsskick för då känner jag att det finns hopp för vår familj också. 😉

Välartade barn ger mig dåligt samvete och får mig att känna mig som en usel förälder…

• Vad har man gjort för fel liksom när ens unge/ungar envisas med att äta all mat med fingrarna? Jag lovar att vi använder bestick, jag har sagt till dem ca 3 000 gånger att man ska använda sin gaffel – det är ingen prydnad…
• Varför torkar man munnen med tröjan när servetten ligger mitt framför ögonen på en?
• Varför trycker man på alla ”gör så att mamma exploderar”-knappar är man vet att hon får ett psykiskt sammanbrott och exploderar på köksgolvet?
• Varför slåss och bråkar man med sitt syskon så fort man får möjligheten? 95% bråk och 5% sams per dag. Fantastiskt….
• Varför testar man samma gränser dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år?

Hur arg man än är – och jag blir ARG – så smälter man som smör i solsken när de sen kommer smygandes och, i bästa fall, säger förlåt och kramar en….

Det finns ingen som kan reta upp mig så mycket som mina egna barn, är inte det lite konstigt? De man älskar ALLRA mest kan verkligen reta gallfeber på en och fullkomligt driva en till bristningsgränsen?

Varför har jag inte utrustats med bättre tålamod och längre stubintråd? Varför har jag inte lärt mig att undvika att explodera trots att de trycker på alla knappar samtidigt?

Jag antar att man lär så länge man lever och med tanke på min aktningsvärda ålder så är jag väl en ”slow learner” och det verkar som om mina barn brås på mig…. 😉 Det tar några år innan alla förmaningar kommertrillar på plats. Förhoppningsvis har de slutat slåss tills de flyttar hemifrån och kanske kan de även använda bestick tills dess… Det finns nog hopp för vår familj också!

Hur som helst så älskar jag dem gränslöst alla tre!