Det satt så långt inne, varenda cell i min kropp skrek nej, nej, nej – jag vill inte MEN jag släpade mig ändå ut på en PW. Andy, med Milo i vagnen, skulle ut och till sist gav jag med mig. Drygt 8 km senare var vi hemma igen. Jag skulle ljuga om jag sa att det var kul men solen sken, himlen blå och sällskapet toppen så det var helt OK. Milo tjatade till sig en kort gungpaus på vägen.
Nu ska jag duscha och sen kanske vi kör ännu ett avsnitt av OITNB – snart är även denna säsong slut. Hemska tanke!
