I juni 2012 publicerades första numret av Hemmaliv och därmed även min allra första krönika. Jag minns när jag fick samtalet en kväll i mars, en fråga om jag (lilla jag liksom) ville skriva en krönika varje månad till en ny tidning som skulle delas ut i Eskilstuna och på några platser till runt om i Mälardalen. Givetvis tackade jag JA på stört men det var både nervöst och lite pirrigt och i huvudet snurrade som vanligt tankar och tvivel… ”inte kan väl jag…”, ”tänk om ingen gillar det…”, ”jag kan ju inte skriva…alls…egentligen” osv osv. När man skriver i bloggen är det ju mer som dagbokstrams, man skriver bara rakt upp och ner vad man känner för och bryr sig inte alltid så mycket om att allt är grammatiskt korrekt eller om folk ska gilla det man skriver eller ej. När ens text ska granskas av en respektingivande chefredaktör och godkännas – då blir det ens mycket värre….
Nu har jag varit med och skrivit en krönika varje månad sen det där juninumret förra året och det är fortfarande roligt, jobbigt, nervöst, läskigt och lite spännande. Varje gång. En del blir bättre, andra blir lite sämre.
Min allra första krönika handlade om barn, om att vilja ha barn och vad man önskade att man visste innan. Faktiskt en av mina absoluta egna favoriter (om man nu får säga så….) Jag fnissar fortfarande lite för mig själv när jag läser den!
