Idag gav jag mig ut på en promenad på förmiddagen. Vi bor ju granne med skogen och (åtminstone förr) brukade jag ofta gå ut på promenader genom skogen. Idag tvekade jag. Tvekade, tänkte efter och sen bestämde jag mig för att gå längst vägen istället. Förra helgen våldtogs en kvinna TVÅ gånger bara ett par kilometer från där vi bor. Förvisso nattetid men ändå. På samma ställe där jag promenerat många gånger. Både kvällstid men även nattetid i väntan på taxi. Tryggheten är rejält naggad i kanten och det är helt sjukt att det ska vara på det sättet! Trots att det var en solig förmiddag så kände jag mig ändå tillräckligt osäker för att undvika skogsslingan. Kanske är det löjligt och möjligen överreagerar jag men så känns det. Dessa psykfall som våldtar om natten gör det i skydd av mörkret men jag inbillar mig att är man så sjuk i huvudet så kan man lika gärna våldta i skydd av skogen. I det här fallet så handlade det dessutom inte om en gärningsman utan de var fler. Vilket gör det ännu otäckare. Det går alltså inte EN gravt psyksjuk människa där ute utan FLERA stycken. Kanske är de långt härifrån vid det här laget? Kanske är de ute på vår stads gator och torg? Tills dess att detta brott är löst så kommer tryggheten förbli naggad i kanten. Naggad är en förresten en grav underdrift, någon har brutalt väckt en relativt liten sömnig stad och gjort den till en nyhet i både lokal- och kvällspress.
Under min promenad längst vägen så möter jag två män. Fryser till is i solen och börjar se mig omkring. Hör någon mig om jag skriker? Ser jag något hus? En helt bisarr känsla en varm och solig förmiddag i augusti! Blicken i backen och sen går jag snabbt förbi. Jag tittar upp för att ändå nicka och säga hej för så gör man ju när man möts så här på landet. En helt blank uttryckslös blick möter min och jag slår snabbt ner blicken och går vidare. Obehagligt för alla inblandade. För mig och naturligtvis även för dem jag möter även om de inte vet vad som försiggår i min skalle. Att som man märka av att kvinnor stelnar till, börja flacka med blicken och scanna området efter flyktvägar måste ju också vara en helt bisarr känsla
Det har spekulerats i vilka som kan vara skyldiga, anklagelser hänger i luften och fortfarande har inga signalement kommunicerats. Jag bryr mig inte om gärningsmännen är vita, svarta, röda, blå eller gröna. De ska hittas och de ska straffas. HÅRT.
Jag har ju dessutom barn som cyklar Tosterö runt. En del av charmen att bo lite utanför stan… Grusvägar, stall, hagar, skog – det har känts tryggt, lite Bullerbykänsla. Nu vill jag helst inte att de cyklar längre än 200 meter från hemmet men jag vill ju inte heller skrämma upp dem så de blir helt paranoida och får mardrömmar. Det är en balansgång det där och kanske överreagerar jag men better safe than sorry…
Ikväll ska jag iväg på fest, ut på lokal och sen hem. Får jag inte tag på taxi så får Andy vackert kravla ur sängen och hämta mig. Jag går inte en meter på egen hand och jag tycker ingen annan ska göra det heller!
