Kategori: Utmaningen

Fredag. Vägning. Min vikt tuffar på bra. Inget att klaga på. Jag har inte gått upp något sedan förra veckan. Jag har ju varit sjuk en (hel) del sista tiden och mest käkat mackor och varit lite dålig på ordentlig matlagning. Trodde att det kanske skulle straffa sig men kroppen verkar sluka dessa mackor utan att straffa ut mig speciellt mycket. 🙂

Andreas har inte vägt sig, han verkar ha tappat gnistan en aning. Jag ska sparka igång honom igen!

När det gäller motionen så är den fortsatt obefintlig. Sjuk i början av veckan och NOLL energi resten… I och för sig föder väl motion energi så om jag väl kommer igång så kanske energireserven återhämtar sig. Ett besök på Balanze ska klaras av så snart som möjligt!

Men nu frukost. Sen kolla brevlådan (hoppas på mina boxar….)

Efter lite tvekan så vågad jag mig upp på vågen imorse. En vecka på semester med All- Inclusive gör ju underverk för vikten men tyvärr oftast åt fel håll…. Jag har ju fullkomligt frossat i frallor, croissanter, glass, chips och alla hundratals goda desserter som det bjudits på lunch och middag hela veckan!

Motionen är lätt att redovisa: ZIPP ZERO NADA. Inte en meter har jag sprungit på så många veckor att jag tappat räkningen på dem. Usch och Fy! Men nu är jag klar med pencillinkuren och kan börja träna så snart jag skapar lite tid för det!

Andy är ju på kurs idag och har sovit på hotell, kollat på ishockey och druckit öl på Harrys. Han är nog glad att han slapp studsa upp på vågen idag 😉

Kom hem rätt sent igår, in med alvedon och ipren (en kombo jag blivit tipsad om, tack för det!) och sen bums i säng. Herrejösses, så skönt att komma hem och få sova i egen säng. Extra skönt när man är lite krasslig…..

Idag är det ju fredag och dags för redovisning av vikt och motion. Det går snabbt den här gången…. Inte motionerat en meter på snart två veckor. Sjukt dåligt samvete för det men samtidigt har jag varit/är fortfarande så risig att jag är glad om jag kan släpa mig runt med tunga steg! Bedrövligt men så är läget! Nu handlar allt om att bli frisk tills på tisdag för då åker vi!!

I maj så satte jag upp några små mål med motionen och gav mig fram till den 10 september att kunna springa 5 km utan att dö. Check. Jag kan springa utan att kollapsa! Nästa steg blir 7,5 km. Men det får bli så småningom när förkylningen from hell gett sig av.

Min vikt är just nu nere på en all-time-LOW vilket är kul i sig men jag fattar ju att det beror på att jag legat sjuk och käkat mindre en period. Inte så mycket att glädjas åt egentligen men man får väl ändå passa på och njuta så länge det varar:

Andy har slarvat under dessa lediga dagar så han får bakläxa!! Lär ju iofs inte bli enklare när vi åker mot All-inclusive nästa vecka…

Inte för att jag, på något sätt, är ett träningsfreak men jag måste ändå säga att när man inte rört på sig på en hel vecka så börjar det krypa lite smått i kroppen. Av två anledningar.

1. Jag nästan känner ur konditionen rinner ur kroppen. Jag har verkligen INTE mycket kondition att skryta med så jag måste bevaka och behålla den lilla rackaren jag har – till vilket pris som helst.
2. Jag saknar känslan av att vara ”nytränad”, den där känslan när man är så där larvig nöjd med sig själv att man nästan smäller av! 🙂

Med tanke på hur snorig jag fortfarande är så lär det väl tidigast bli någon träning till helgen. Är lite sugen på att ge mig på gymmet också. Inte bara nöta längst vägen eller på löpbandet. Dessvärre kan jag ju inte ett skvatt om varken vikter, maskiner eller övningar. Men det måste jag väl kunna tvinga någon stackare på Balanze att visa mig?

Jag tror bestämt att det ska bli mitt mål när vi är tillbaka från Mallis. Innan september månad är slut så ska jag ha fixat en intro på gymmet. Japp, så får det bli! Annars får ni skälla på mig!

Tänkte ta en rask promenad med vagnen för att komma ut och få lite frisk luft. På med träningskläder, lillgrodan fick strumpor (för första gången sen i våras typ), jacka och liten mössa. Lagom när jag fått på mig skorna så började det ösregna. Vi avvaktar en stund tänkte jag… Väntade tio minuter sen fram med vagnen, på med regnskyddet och sen i med ungen. Nu regnade det om möjligt ännu mer. Skit i det tänkte jag vi kör ändå. Kom ca 150 meter för att sen upptäcka att någon varit och ”fixat” till grusvägen ut till oss. Fixat som i fyllt på med mer grus. Med tanke på att det regnat floder idag så var det inte så mycket grus. Mer lervälling. Lerig sörja så långt ögat når…

Här gav jag upp. Hämtade posten (så det var inte helt bortkastat) och gick hem igen. Nu skiner soljäveln men vad hjälper det när jag måste plöja en km i lervälling bara för att nå asfalt och sen ytterligaren en km för att komma hem? Jag är strandsatt i Åsby. Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle lämna huset idag….

Så nu sitter jag här och tänker tröstäta glass så snart Milo somnar…. Men blir jag tjock så är det i alla fall inte mitt fel utan ”grusvägsfixarmannen” som gjorde en vallgrav av lera runt Åsby. 🙂

Ja, det är en bra fråga! Det är f-n ALDRIG skönt att springa. Det är skönt efteråt, jag känner mig galet duktig men från det att jag tar första steget tills jag kollapsar på hallmattan är det INTE ett dugg ”skönt”. Jag höjer aldrig blicken när jag springer, njuter knappast av vyerna, den friska luften eller solen. Jag stirrar en meter framför mig och rabblar som ett mantra – ”snart hemma, snart hemma, snart hemma”…. Solen är snarare min värsta fiende när det gäller att springa… Den värmer mig, den grillar mig, svetten svider i mina ögon och luften bränner i lungorna. Tacka vet jag duggregn!

Eftersom matkoman hann ifatt mig igår och jag fastnade i soffan så kände jag ett milt tvång att komma ut idag istället. Andy har träning ikväll och då fick det bli ett förmiddagspass för mig. Det är egentligen mitt sämsta, jag är som piggast på kvällen när jag bunkrat med saker i magen hela dagen… Annars får jag energitorsk efter typ 200 meter. Men idag hade jag inget val och det gick OK. Nu är jag så där äckligt nöjd med mig själv och strax ska jag in till stan och luncha med några vänner.

Life is good! Jag är tomatröd och skiiittrött men det är det lätt värt!

Smet ut för att springa en liten sväng nu på kvällskvisten… Bestämde mig för att bara springa 3 km men springa ”på” lite! Jag sprang som en iller längst vägen, svalde säkert 150 knott och mina små krumma ben lubbade på så snabbt de kunde.

Mentalt var jag Åsa ”Bolt” Andersson när jag kom hem. Enligt min Runkeeper var jag det inte. Jag tror jag är ett hopplöst fall. Du kan kalla mig Gloria.

Tack för idag, slut för idag!