Kaosredan

Milo förlöstes med akut kejsarsnitt, det blev ganska dramatiskt då hjärtljuden droppade och man plötsligt tog beslutet att han skulle tas med snitt. Sladdar som drogs ur, sprutor, ett springlopp till närmaste operationssal. Själv såg jag inte någonting av detta, hade en blöt handuk över ögonen och blundade hela tiden – rabblade för mig själv ”söv mig, söv mig, söv mig” då smärtn var hemsk och jag bara ville att det skulle vara över. Jag har ju redan fått två barn tidigare, båda kom relativt snabbt, jag var fullt öppen (10 cm) med båda barnen när vi kom in på förlossningen och Elvira födde jag med ytterkläderna på. Jag VET hur det känns att föda barn på naturlig väg och hur ont det kan/ska göra. Med Milo var smärtan helt annorlunda och jag kände snabbt att det här kommer inte att fungera.

Jag är extremt tacksam för att jag faktiskt fått mina två första barn på ”naturlig” väg annars tror jag det är lätt att bli besviken och kanske till och med deprimerad efter ett snitt. Det finns en liten känsla som lätt kan få fäste att man ”inte duger” när man inte kan föda normalt. Jag tror att det faktum att jag faktiskt fött barn tidigare gjort att jag mycket enklare kan acceptera att jag vid denna förlossning faktiskt behövde all hjälp jag kunde få för att Milo skulle komma ut frisk och, framför allt, vid liv!

Hade det varit mitt första barn hade jag varit rädd för att föda igen, och säkert haft mycket svårare att acceptera det faktum att det inte gick riktigt så enkelt som det ”borde” ha gjort.
På sjukhuset var de noga med att poängtera att man ska vara uppmärksam på hur man mår efter ett snitt och om jag behövde prata med någon så skulle jag kontakta sjukvården osv. Jag tror och hoppas att jag inte kommer få något bakslag kring detta men OM så skulle vara fallet så hoppas jag att mina nära och kära säger till om jag inte själv ser sambandet… 🙂

”Det kan vara bra att veta att det är vanligt med depressioner efter kejsarsnitt. Många kvinnor upplever svårigheter med att acceptera barnet som sitt, speciellt om kvinnan har  varit nedsövd. En del känner att de gått miste om förlossningen. En del känner sig misslyckade över att inte ha kunnat/fått möjligheten att föda fram sitt barn. Viss känner att operationen var ett intrång i deras personliga integritet.
Alla dessa känslor är fullkomligt naturliga och det kan dröja flera veckor, ja tom månader, innan de kommer upp till ytan. Om du skulle hamna i den sitsen att du behöver göra ett kejsarsnitt och sedan finner dig i en situation där du känner dig bitter, besviken, snuvad eller bara ledsen och arg så finns det hjälp att få. Det är viktigt att bearbete dessa känslor och du bör i första han prata med din barnmorska.”
Källa: www.babyornot.se
Att återhämta sig efter snittet gick mycket bättre än vad jag vågat drömma om. Från dag en dag till en annan var det en himmelsvid skillnad, jag tror att det var efter dag 3 som det vände radikalt. Ena dagen ligger man på rygg och undrar om man någonsin mer ska kunna resa sig för att gå och kissa och nästa dag börjar man packa väskan och längtar hem! Det är ju inte så att jag joggade milen efter ett par dagar men det gick förvånadsvärt snabbt. Jag tog prick ALL smärtlindring jag erbjöds och det tror jag är jätteviktigt. Ingen idé att försöka ”härda ut” utan mina morfintabletter var mina bästa vänner de första dagarna. Mitt ärr ser rimligt OK ut, inte för att det spelar någon större roll det heller…

Just nu lever vi i baby-bubblan där det mest är gullipluttigt och jag hoppas vi får stanna där lääääänge!

Fars Dag – kommersiellt jippo eller ej… Jag gillar det i alla fall!

Jag och Milo hade samarbetat lite så våra respektive pappor fick samma present…som så många andra idag kan jag tänka mig!

Boken var slut i varenda bokhandel jag hörde mig för i men en vänlig kille på Akademibokhandeln upplyste mig om att ICA Ekängen möjligen hade boken kvar och mycket riktigt! Andreas har redan börjat läsa den, jag är sjukt sugen på att plöja igenom hela boken också så jag knycker den nog på dagtid när A är på jobbet… Mohahahahaha!