Måndagsträningen avklarad. Frös som bara attan inledningsvis och avslutade sedan genomsvettig. Som vanligt. Uppvärmning, backintervaller och ”vanlig” intervallträning. Döden döden. Så kändes det ungefär. Men så här i efterhand så var det jättekul. Hahaha, att träna är som att föda barn. Vidrigt under tiden och sen glömmer man bort allt det jobbiga direkt när det är klart. 😉 Tur är väl det eftersom man aldrig skulle göra om varken det ena eller det andra annars…och jag måste verkligen komma igång med träningen igen! Är inne i en mat- och träningssvacka just nu. Eller just nu är en sanning med modifikation – just nu har pågått minst 6 månader.
Det värsta med kvällsträningen är att jag missar så mycket av Milos vakentid. Nu när jag kom hem så sov han redan. Det suuuuger. Han är som en liten bebisdrog. Jag vill bara kramas med honom mest hela tiden. Storbarnen håller ut ett par timmar till så dem får jag åtminstone se lite mer av.
Nu avrundas kvällen med lite Yatzy och sen är det sovdags igen.
