Den första redan när klockan ringde. Det är snudd på omänskligt att gå upp tidigt på mornarna… Väl uppe och efter de obligatoriska bråken med barnen där jag tjatar 300 gånger om ”kläder, frukost, tandborstning, inte bråka, nu ska vi åka” så kom vi äntligen iväg och trots världens stressigaste jobb så känns det nästan lugnt att komma till jobbet ibland. Sjukt.
Ikväll så tvingade jag mig själv att joina måndagsgruppen och ge mig ut och springa. Det var LÄNGE sen sist och fiii fan så jag fick slita. Kondition som en lungsjuk 85-årig storrökare. Mina lungor pep, min bröstkorg sprängdes, min hals värkte och jag hade en elefant parkerad på bröstet när det äntligen var dags att åka hem. Benen skakade, ljumskarna värkte och det blixtrade framför ögonen. Egentligen borde jag nog inte köra bil efter de här träningarna – hahahaha! Sjukt illa. Tur att jag automat för jag tror fasen inte jag orkat lyfta fötterna för att trycka ner kopplingen. Det är priset man får betala när man varit lat lite för länge. Dessvärre så blir de här käftsmällarna till viss del motiverande men även avskräckande… Ingen angenäm känsla att nästan kola vippen på parkeringen utanför Tennishallen.
Nu har jag i alla fall återhämtat mig och nattat 1 2 3 barn. En skinkmacka och ett glas Pepsi Max får avsluta den här kvällen. Imorgon får jag fikagäster på kvällskvisten, tur att det är mörkt ute så dammet i hörnen inte syns så väl. Det finns inte en chans att jag hinner städa nämligen. Det här med att jobba heltid och rodda hus, hem, familj, barn och sen dessutom försöka få 10 minuter över för sig själv är en omöjlig ekvation. Åtminstone för mig.
Nu ska jag gå och lägga mig och med största sannolikhet somna ungefär samtidigt som huvudet landar på kudden. Kul fru absolut. Andy älskar mig verkligen nu för tiden.
ZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzz
Mörkt när jag kommer till jobbet och kolsvart när jag åker hem. GE MIG DAGSLJUS!!
