Detta eviga pusslande. Det är ingen helt enkel ekvation att få ihop livspusslandet med två heltidsarbetande vuxna och en till tre barn på hemmaplan. Jag pendlar – visserligen inte långt men det tar ändå ca 30 minuter för mig att ta mig hem – och då förutsätter det att jag i rask takt promenerar direkt till bilen och sen kör direkt hem. Andy har oftast fixat maten när jag kommer hem – tack gode gud för det – eftersom han slutar en timme tidigare än mig. Sen åker han till hockeyträningen i Eskilstuna, ca en timmes restid tur och retur plus själva träningen. De tränar måndag, tisdag, torsdag och fredag varvat med lite träningsmatcher på träningslediga kvällar.
De veckor vi bara har Milo är det inget problem. Jag har inget emot att skrota runt ensam med minstingen och för min del är det nästan lyxigt att få rå om honom helt själv i lugn och ro. Det blir lite körigare de veckor vi har storbarnen. E1 har träningar tre kvällar i veckan och ska hämtas och lämnas på andra sidan stan. Det i kombination med vardagssysslor som tvätt, städ, disk, läxläsning och allmänt plock gör att jag, om jag vill, har fullt upp. Jag skriver ”om jag vill” för jag är rätt bra/duktig (eller lat) på att prioritera bort tråkigheterna till förmån för annat. Det i sin tur gör att paniken stiger framåt fredagen när tvättbergen, både de smutsiga och de rena, tornar upp sig och dammråttorna rustar för krig. MEN. Det mesta löser sig tillslut och jag klagar inte. Jag konstaterar bara att dygnet har för få timmar alternativt så får jag dra ner på antalet sovtimmar (vilket aldrig kommer att ske….)!
Med den här lilla godingen som sällskap kan man aldrig ha det tråkigt…. ♥
Ja hur är livet tänkt? Har precis gått och funderar på det nu i veckan, hur hinner alla föräldrar med? Jag jobbar 85% och det ger lite extra tid att hinna beta av tvätt och städ. Vi är ju duktiga som faktiskt orkar ovh får ihop det! Heja oss!