Varför bloggar jag?

Det kan man verkligen fråga sig. Många i min omgivning tycker det är rätt nördigt att blogga. Särskilt när man liksom bara är en vardaglig småbarnsmorsa från landet. Gudarna ska veta att det inte händer speciellt mycket kul i mitt liv. Inte så mycket meningsfullt att dela med sig av liksom. Dessutom är ju min blogg på intet sätt nischad utan mer en allmän vardagsbetraktelse. Tanken med bloggen var ju från början, som en del av er vet, bara en förströelse när jag var gravid med Milo. Jag väntade och längtade och skrev till en början bara för mig själv. Delade inte bloggen med någon, det var bara en dagboksanteckning på nätet. När jag sen väl släppte bloggen fri, för ca 2,5 år sen,  så var tanken att nära och kära skulle kunna följa Milo och hans utveckling.  Sen har det hela rullat på. Jag har faktiskt bloggen att tacka för ganska många roliga saker. Nya kontakter, krönikan, möjligheten att få prova på vissa produkter och en chans att ordbajsa fritt precis som jag vill. När jag vill.

Ibland är jag less på det. Less av den anledningen att jag känner att jag ”måste” att blogga flera gånger per dag. Jag tycker själv det är skittrist med bloggar som uppdaterar en eller ett par gånger i veckan. Då tappar jag intresset direkt. Ibland flyter det på fint och ibland tar det tvärstopp och jag blir bara trött på mig själv. Äta, sova, jobba – vem bryr sig om sånt? Ibland så less att jag överväger att sluta. Men jag vet inte om jag skulle klara det. Bloggen har blivit en del av mig och att inte skriva skulle kännas väldigt märkligt. Konstigt det där. Man kan inte leva med den men inte heller utan den.

Jag tragglar på ett tag till och jag är tacksam att ni åtminstone är ett gäng som tittar in här varje dag. Jag skulle nog lägga av direkt om jag märkte att ni droppade av en efter en. 😉