Jag och Andy spelar Wordfeud. Eller Andy spelar Wordfeud med mig. Jag hatar det och han älskar det. Antagligen för att jag är så jäkla dålig och han typ svensk mästare eftersom han fullkomligt knarkar Wordfeud. Varje dag. Varje vecka. Jämt. När ingen annan vill/kan/ orkar spela med honom så skickar han invites till mig. Som jag accepterar. För att jag tänker att jag kanske, som av ett mirakel, har blivit mycket bättre sen sist vi spelade. Vilket förstås aldrig sker.
Vi spelar en stund, jag lägger förstås upp värsta lägena för Andy och han tjongar in Trippladubblajättelångajävlaskitord och jag blir galen, surar som en barnunge och resignar. Moget? Nej. God förlorare? Nej. Han får dessutom alltid in en massa konstiga hittepå-ord. Ytterligare en sak som gör mig gaaaalen.
Andy skickar en ny invite. Jag accepterar enligt tänket här ovan. Samma visa igen. Resignar, sur, elände, mutter och morr.
Nu har Andy ändrar taktik. Han låter mig vinna. Han låter, med flit, bli att lägga ord med många poäng… Han gör vad som helst för att få spela. Spela är viktigare än att vinna. Resultatet? Jag kommer på honom. Blir galen. Resignar. History repeats it self.
Så. Är du överjävlig på WF adda Solle86 och spöa honom! Hehehe….det vore häääärligt!
Alla roar vi oss på lite olika sätt!
Här, en läggmatch för ”husfridens skull”….
Vi spelar också som tusan, jag och Fästmön. Har nästan alltid ett spel på gång. Och tonen oss emellan är allt annat än hjärtlig… Rå är en underdrift…
😉