Milo har däckat på soffan och sover som stock, Andreas är i Etuna och spelar match och de stora barnen är hos sin pappa. Jag är alltså ensam vaken i Åsby. Det är det närmaste egentid jag kommer nu förtiden 🙂 Tyvärr har jag ingen bra plan för hur jag bäst ska nyttja denna oväntade stund…. Vågar inte lämna Milo utom synhåll eftersom han sover i soffan och med min tur så vaknar han väl och ramlar ur soffan med en smäll i samma sekund som jag lämnar rummet.
Han har, typ idag, börjat med en ny (o)vana. Små dramatiska utbrott i stil med ”Huuuäää, vad det är synd om mig” – dessa små utbrott sker titt som tätt när han inte får som han vill alternativt om jag säger åt honom. Då sätter han sig ner, grinar så högt han kan och sen kastar han sig ner och kör ner näsan i mattan och skriker ännu högre. Sätter sig upp, tittar argsint på mig och gör om proceduren. Näsan i mattan, illvrål. Riktigt kul att se men nog inte den reaktionen han hoppas på… Tar tydligen på krafterna också eftersom han sover så gott nu!
Nähä, nu ska jag fortsätta LCHF-receptsurfa lite på kassler och hoppas att inspirationen överfaller mig… Just nu lutar det åt denna:
